Den syriske historikern Sami Moubayed skildrar i sin bok Under den svarta fanan hur den Islamska Staten uppstod och jihadismens dragningskraft. Arash Gelichkan tycker att det är en läsvärd introduktion för den som vill första vilka krafter som nu är i rörelse i Mellanöstern.

Det är nu lite mer än två år sedan Abu Bakr al-Baghdadi steg upp i predikstolen i Mosuls stora moské och deklarerade sin islamiska stat, kalifatet. Mycket har hänt sedan den brutala

krigföringen mot den yezidiska civilbefolkningen och belägringen av Kobane. Strömmen av unga män och kvinnor som fulla med entusiasm reste till den så kallade Islamiska staten sägs ha bromsat in. Rörelsens lockrop om att återge muslimerna –  u­tan åtskillnad i nationalitet, hudfärg och etnicitet – deras ”värdighet, makt, rättigheter och ledarskap” (engelskspråkiga IS-organet Dabiqs första nummer) har inte längre samma genklang. Den stabilitet och säkerhet rörelsen utlovade sunniter i Irak och Syrien – utsatta för krigföring och diskriminering från shia-allierade regimer – resulterade istället i amerikanska och ryska flygbombningar. Just nu förlorar de by efter by, stad efter stad i Syrien, Irak och Libyen samtidigt som deras ekonomi är i fritt fall efter förlusten av vitala oljefält.

Den snabba händelseutvecklingen är en utmaning för vilken nyhetsjournalist som helst. Att skriva en bok om ämnet är en ännu svårare strapats. Därför är det inte märkligt att somliga av Sami Moubayeds förutspåenden i Under den svarta fanan måste se sig frånsprungna av de senaste händelserna. IS kalifat ser vid det här laget snarast ut som ett projekt dömt att misslyckas. Men vill man förstå jihadismens tankevärld och framväxten av salafismen så är Sami Moubayeds Under den svarta fanan ändå en ypperlig startpunkt. På ett lättfattligt vis lyckas han förmedla viktig kunskap. Dock kan det omfattande persongalleriet och detaljkunskaperna boken omkapslar vid en första anblick verka avskräckande, men det har framförallt att göra med att det är en förhållandevis kort bok.
När och hur uppstod då tanken på en återgång till det allra första islam, salafismen? För det första är salafismen inte en traditionalistisk eller konservativ form av islam i ordens rätta bemärkelser. Den är snarare en reaktion på händelser i den islamiska världen långt efter profeten Muhammeds tid, och dess ”återgång” till påstått ursprunglig islam i grunden är skapandet av något nytt. En illustration över det är när Sami Moubayed citerar stycken i religiösa texter som beskriver hur Muhammeds hustru Aisha drar ut i strid med böljande rött hår. Ingen vet med exakthet hur det tidiga islamiska samhället tedde sig, än mindre hur Muhammed skulle ha sett på utvecklingen i det moderna samhället om han levt idag. Men salafister tror sig ändå veta hur man tror och lever med de tidiga muslimerna, salaferna, som rättesnören. Den andra punkten som är värt att hålla reda på är att alla salafister inte är intresserade av politik och makt, än mindre förespråkar väpnat våld. Den här boken beskriver väpnad salafism och berör inte puritanska salafister som avfärdar politik.

Några figurer som inspirerat salafismen är följande:
Ibn Tamiyya (1263-1328) som levde under den kaotiska slutperioden av det abbasidiska kalifatet. Samhällskollapsen och de mongoliska erövringarna av muslimsk mark berodde enligt honom på att muslimerna avvikit från det ”sanna islam”. Ibn Tamiyya uppmanade till väpnat jihad för att skapa ett islamiskt kalifat enligt ursprungliga ideal.

Muhammad ibn Abd al-Wahhab och Muhammad ibn Saud (1700-talet). Bekrigade det osmanska kalifatet och Muhammad ibn Saud grundade den första Saudi-staten på slutet av 1700-talet. I början av 1800-talet förlorades allt till osmanerna, men huset al-Saud fick sin revansch mer än hundra år senare när Abdul-Aziz grundade Saudiarabien 1932 på ruinerna av det osmanska väldet.

Första världskrigets slut förde med sig slutet för osmanska riket och kalifatet. Under trycket av den franska och brittiska kolonialismen, tillsammans med inflödet av moderna västinfluerade idéer och praktiker väcktes en salafistisk motreaktion. Flera försök att återupprätta kalifat misslyckades men fortsatte vara en hägring för salafisterna. Grundandet av det egyptiska Muslimska brödraskapet 1928 och dess förgrenande till andra arabländer samt grundandet av liknande politiska rörelser innebar att den strävan fördes vidare ända in i vår tid.
Men de som skördade frukterna av det anti-koloniala motståndet var länge inte islamisterna utan olika former av arabnationalism med progressiva och moderna förtecken. De självständiga arabstaterna under dessa – som det skulle visa sig – auktoritära regimer slog snart till mot all opposition, även mot islamisterna. Det nationella självförtroende och välstånd dessa regimer inledningsvis erbjöd de arabiska massorna innebar att islamisterna hade svårt att vinna gensvar. Sami Moubayed ser de senaste decenniernas arabnationalistiska svek mot löftet om en bättre framtid och dess korruption som orsaken till att islamisterna kunnat bryta igenom på allvar.

Islamismen i Syrien
Fröet till islamismen i Syrien planterades långt före Baath-partiets korrumpering. Det syriska Brödraskapet grundades av Mustapha al-Sibai (1915-64) efter dennes sharia-studier i Kairo på 1940-talet. Tillsammans med andra företrädare för rörelsen satt han i Syriens parlament efter självständigheten från fransmännen 1945. Militärkupperna 1949 och 1951 satte stopp för Brödraskapets lagliga politiska aktiviteter. En generation militanta aktivister skulle snart definiera rörelsen. 1963 kom Baath-partiet till makten och i samband med interna fraktionsstrider året därpå grep islamisterna till vapen. Terror i Brödraskapets namn besvarades av brutal statsterror. Striderna fick snabbt en sekteristisk dimension då regimen vilade starkt på alawiterna, en säregen shia-islamisk sekt. När upproret slagits ned gjordes en  islamisk remake av styret. Präster tidigare lojala mot Brödraskapet koopterades av regimen som satsade stort på byggandet av moskéer och religiösa skolor. Det skulle dröja mer än 10 år innan islamisterna gjorde ett nytt försök till väpnat uppror.
Åren 1976 till 1982 mördade islamister alawitiska militärer på hög nivå, regimföreträdare och framstående sympatisörer – och regimen avrättade tusentals med allt ifrån vaga till direkta islamist-kopplingar. Våldet kulminerade med händelserna i Hama sommaren 1982 då allt mellan 5 000 och 50 000 människor dog i striderna mellan Baath-regimen och islamisterna. Det syriska Baath-partiet och islamisterna har ända sedan starten bara kunnat handskas med varandra på blodigast möjliga vis.

Steget till global jihad
Med 1980-talet och Sovjetunionens ockupation av Afghanistan växlar den väpnade islamismen fokus till internationellt jihad. Det är också här syriska islamister formas av ideologer som Abdullah Azzam och syriern Abu Musaab al-Souri. Al-Souri formade teorier om ett globalt jihad utan någon tanzim, organisation. Den “centralisering av tankar och decentralisering av utförandet” han beskrev i al-Qaidas manifest 1991 innebar att muslimer överallt uppmanades att agera på eget initiativ i den jihadistiska saken.
I Irak har salafismen och Brödraskapet inte haft något större inflytande – istället har den sekulära sunni-regimen under landets Baath-parti på 1980-talet sin huvudfiende i shia-islamister stödda av Iran som den ligger i krig med. Det som på allvar ska öppna dörren för väpnad salafism är USA:s invasion av Irak våren 2003. När den irakiska armén och flera ministerier upplöses av den amerikanska administrationen strömmar tusentals före detta baathister till motståndet mot ockupationen. Snart strömmar också frivilliga och jihadister från hela världen till. De forna baath-företrädarna gör gemensam sak med jihadisterna mot ockupationen och det nya shia-dominerade styret. Snart ställs självmordsbombningar i shiitiska områden mot shiitiska dödspatruller och tortyrcentraler där sunniter hålls fångna. Det nya styrets marginalisering av sunniter eldar på konflikterna och 2006 är det sekteristiska inbördeskriget ett faktum. Det är också här jordaniern Abu Musab al-Zarqawi träder in på den världspolitiska scenen tillsammans med hans grupp som i väst kallas ”al-Qaida i Irak”. När han dödas av USA 2006 efterträds han av Abu Bakr al-Baghdadi och gruppen kallar sig nu Islamiska staten i Irak, det som senare ska bli IS.
Inflödet av jihadister till Irak sker länge genom Syrien, med regimens goda minne. Sami Moubayed beskriver hur Bashar al-Assad – som motsätter sig Irak-kriget – uppmuntrar en islamistisk stämning i landet i hopp om att vända jihadisternas uppmärksamhet bort från Syrien och till Irak.  Syriens stormufti utfärdar en fatwa som uppmanar muslimer världen över att ansluta till det irakiska motståndet. Via det då fortfarande Saddamtrogna konsulatet i Syrien utfärdades falska irakiska pass till motståndsmän, samt 200 US-dollar. Syriska kontrollanter släppte igenom bussar med vapen, som fördelades av fd medlemmar av irakiska Baath. Vid den tiden räknar inte regimen med att Syrien självt ska bli en oroshärd och grogrund för väpnad jihadism. När terrorn ändå gjorde sig påmind med sporadiska men dödliga attentat från 2006 och framåt vidtog regimen panikåtgärder. Finansiering av motståndet i Irak började motarbetas, islamistiska radioprogram stängdes och även niqab förbjöds. Men det var ofta missriktat och hur som helst för sent, poängterar Sami Moubayed:
”Staten försökte sudda ut minnet av det som den villigt hade låtit ske genom att skapa en islamistisk anda i Syrien, som snart framträdde i form av al-Nusrafronten och IS […] den varg som de syriska myndigheterna hade försökt att gardera sig mot klöste nu på Damaskus portar”.
Kriget i Syrien och al-Nusrafronten

Ett halvår in i den syriska revolutionen 2011 grundar fyra salafister, däribland Abu Mohammed al-Golani, al-Nusrafronten (som nu går under namnet Fateh al-Sham). Organisationen offentliggör sig själv i januari 2012 med ett manifest där de lovar att ”införa rättvisa, frihet och jämlikhet i landet, så som Allah befallit” men också ett mot alawiter och kristna riktat “med Allahs hjälp kommer vi eliminera dem alla”. Det stämmer, skriver författaren, att några av al-Nusras förgrundsgestalter däribland Abu Khaled al-Souri släpptes ur fängelset av regimen 2011. Men grunden för al-Nusrafronten lades långt tidigare. Abu Mohammed al-Golani var en veteran från det irakiska jihad och skickades av ledaren för dåvarande Islamiska staten i Irak, Abu Bakr al-Baghdadi, till det syriska inbördeskriget för att skapa en filial till hans rörelse. Istället grundades al-Nusrafronten som svor trohet till al-Qaidas högsta ledare Ayman al-Zawahiri – till al-Baghdadis, numer ledare för Islamiska staten, stora förtret.
Det välfinansierade och välbeväpnade al-Nusra (tacka den upplösta Saddam-armén) med den stora mediauppmärksamhet de får vinner snabbt många medlemmar och sympatisörer i krigets Syrien. Bland de som strömmade till finns förvisso många ideologiskt övertygade, andra ville ha vapen för att skydda hem- och bostadsområden.

Inledningsvis förde al-Nusrafronten lag och ordning med sig i områden de intog; de återställde grundläggande samhällsservice och bekämpade korruption. Tillsammans med dess rykte som stridskraft mot Assad, fick de inledningsvis stöd bland befolkning och även delar av den moderata oppositionen. Detta trots att rörelsen tidigt inte avstår ifrån terror; i juni 2013 sköts en kristen präst till döds vid sin kyrka, mars 2014 kidnappar fronten ett stort antal kristna nunnor. Snart skulle dock al-Nusrafrontens frammarsch bromsas. 2014 utbröt kaos i al-Nusras led, många började hemfalla åt simpel kriminalitet. Befolkningen började demonstrera mot al-Nusra. Sekulära aktivister anklagade dem för att ha kapat revolutionen och infört ett nytt terrorstyre.

Abu Bakr al-Baghdadi var inte sen att utnyttja bakslagen för al-Nusrafronten. Det gav honom den efterlängtade chansen att expandera sitt ISI till Islamiska staten i Syrien och Irak, ISIS. Hans styrkor tog sig in i Syrien, erövrade viktiga oljefält i öst och rekryterade anhängare bland al-Nusras krigare i Aleppo. Ett öppet krig mellan ISIS och al-Nusra utbröt våren 2014 med hundratals döda på båda sidor. Al-Nusra fick lämna över stora områden till ISIS och en vapenvila slöts mellan jihadisterna hösten samma år. ISIS konsoliderade sin makt och kunde sätta igång sitt transnationella projekt för kalifatet, senare under namnet Islamiska staten, IS. Den här utvecklingen från det syriska Brödraskapet till IS skildrar Sami Moubayed i följande mening:
”Kämpande förtruppen överflyglades en dag och uppslukades av Muslimska Brödraskapet. Sedan kom al-Qaida att absorbera de båda. Al-Nusrafronten föddes ur bin Ladins nätverk och fick al-Zawahiri och hans män att se ut som amatörer. Al-Golanis al-Nusra och al-Baghdadis IS överskuggade det gamla al-Qaida i organisatorisk skicklighet och förmåga att erövra och hålla territorium”.

Där al-Nusra och liknande grupperingar fokuserar på att bekämpa en motståndare– vare sig det är USA eller Assad – och ser statsbygget som ett långsiktigt, stegvis genomfört projekt, genomförs IS statsbygge här och nu, med brutalt våld och tvång. Al-Nusrafronten var tidigt måna om att bygga upp en populär image och vinna befolkningens stöd, IS vände sig till de redan övertygade och erbjuder svärdet till de som inte underkastar sig villkorslöst. Al-Nusrafronten, med en majoritet syrier i sina led, ses som en inhemsk stridsstyrka medan IS-armén är mångnationell och global. De är två olika uttryck för jihadismen av idag. Och vill man förstå den är som sagt Sami Moubayeds bok en väldigt bra introduktion.

Arash Gelichkan

källa: