Erdoğans totalitära regim tystar allt motstånd

Recep Tayyip Erdoğan med general Recep Tayyip Erdoğan, 22 juli 2016. Foto: Simsek HB cc-by-sa

 

Gripandet av det turkiska vänsterpartiet HDP:s vice ordförande, Alp Altinörs, förra veckan var bara ett av tusentals kontroversiella gripanden i Turkiet den senaste tiden. Den 11 september gick författare, akademiker och yttrandefrihetsförsvarare ut och krävde ett slut på den turkiska regimens pågående vendetta mot meningsmotståndare.
Droppen som fick bägaren att rinna över för Orhan Pamuk, JM Coetzee, Elena Ferrante och andra, var

Alp Altinörs. Foto: Jonatan Johansson

Alp Altinörs. Foto: Jonatan Johansson

gripandet av en av Turkiets viktigaste författare, Ahmet Altan, och dennes bror, ekonomiprofessorn Mehmet Altan. Bröderna fördes bort i gryningen i lördags och är bara två av alla de tusentals regimkritiker som gripits sedan den misslyckade militärkuppen den 15 juli i år. Ahmet och Mehmet Altan anklagas för att ha skickat ut sublima meddelanden till stöd för kuppen i ett tv-program den 14 juli.
Det är inte första gången Ahmet Altan anklagas av den turkiska regimen. Det har hänt vid ett flertal tillfällen, långt före militärkuppen. Precis som så många andra journalister, skribenter och intellektuella som inte delar regimens åsikter, har han varit påpassad i åratal.
De författare och människorättsförsvarare som nu har gått ut med krav på bröderna Altans frisläppande kräver också att regimen börjar respektera yttrandefriheten. De menar att det var rimligt med undantagstillstånd en kort period efter kuppen men att det inte kan fortsätta och att kuppen inte ska användas som förevändning för häxjakt och McCarthyism.

Regeringens första åtgärd i samband med undantagstillståndet var att kraftigt utöka tiden som en person kan hållas frihetsberövad utan att anklagas för ett brott. Nu gäller 30 dagar istället för fyra. Många av de gripna förvägras tillgång till advokat och människorättsorganisationer som Amnesty International har rapporterat om misshandel och tortyr, bland annat i form av våldtäkt. Amnestys Turkietexpert, Andrew Gardner, har i ett pressmeddelande påpekat att det instabila läget gör det ”viktigare än någonsin att den turkiska regeringen ser till att respektera mänskliga rättigheter, myndigheters självständighet och rättsstatsprincipen.” Men detta sker inte. President Erdoğan har istället inlett en omfattande utrensning av statsapparaten efter kuppförsöket och fängelserna räcker inte till för alla de människor som sitter fängslade utan att få veta vilka anklagelser som riktas mot dem.
I slutet av juli hade över 18 000 människor gripits, av dem var 1 700 högt uppsatta militärer som anklagas för samröre med Gülenrörelsen, den rörelse som president Recep Tayyip Erdoğan säger sig försöka krossa genom den repressiva linjen. Men många av de som gripits, fått sparken från sitt arbete, eller fått passet indraget, har inte begått något annat brott än att de kritiserat regeringen. Det handlar bland annat om aktivister, journalister, författare och akademiker. Alla som har sagt ett kritiskt ord om regimen lever farligt i dagens Turkiet. Dessutom pågår en politisk process för att återinföra dödsstraffet. Straffet förbjöds 2004, men efter kuppförsöket har Erdoğan och flera regeringstjänstemän sagt att de vill kunna återinföra det för att retroaktivt bestraffa kuppmakarna. Ett återinförande av dödsstraffet strider mot de mänskliga rättighetskonventioner som Turkiet förbundit sig att följa.

Recep Tayyip Erdoğan har sagt att han kommer att godkänna dödsstraffet om parlamentet röstar för det. Omvärldens kritik har den turkiske presidenten avfärdat som brist på stöd för hans regering. Den respekt för rättsstaten, de rättvisa rättegångar och det frigivande av oskyldigt anklagade som människorättsorganisationer kräver, är Erdoğan inte intresserad av att leva upp till. Tystandet av politiskt oppositionella fortsätter i en takt som gör det svårt att kalla Turkiet för någonting annat än en diktatur.
Samtidigt fortsätter inbördeskriget mot den kurdiska befolkningen med officiellt syfte att ”neutralisera” PKK.
Till denna härdsmälta av auktoritärt förtryck, kris och konflikt fortsätter EU att skicka tillbaka flyktingar i enlighet med den överenskommelse som Turkiet fått sex miljarder euro för att leva upp till. En överenskommelse som bygger på att Turkiet räknas som ett ”säkert land” för flyktingar att återvända till. Trots att Amnesty International i juni publicerade en rapport som visar att Turkiet inte på något vis är säkert för flyktingar. Människorättsorganisationen beskriver flyktingöverenskommelsen som både ”olaglig och samvetslös”. Det nya asylsystemet fungerar inte och över tre miljoner asylsökande och flyktingar lever under inhumana förhållanden i Turkiet. Många skickas även tillbaka till Afghanistan, Irak och Syrien. EU:s svar på den fruktansvärda humanitära katastrof som just nu pågår är att skicka tillbaka flyende människor till ett land som fängslar oppositionella.
Hela situationen gör att Recep Tayyip Erdoğan inte känner sig hotad av repressalier från omvärlden. Det troliga är att han tänker fortsätta sin vendetta i samma höga takt som hittills. Tills han utrotat allt motstånd.

Emma Lundström

Källa:

Related posts