Journalism är inte ett brott – visste du det? Ett par dagar före sommarens kuppförsök i Turkiet gick en liten skara kvinnor och män till två av Istanbuls högsäkerhetsfängelser, Bakirköy och Silivri. På banderollen de bar stod: Journalism är inte ett brott – visste du det?

I Bakiröy och Silivri, liksom i andra fängelser runt om i Turkiet, satt journalister och författare som avtjänade sina straff eller väntade på rättegång. Alla hade de förmedlat för regimen misshagliga nyheter eller uttryckt åsikter som inte passade sig i Erdogans Turkiet. Det kunde handla om något som uppfattades som respektlöshet gentemot ministrar och president eller gentemot Säkerhetstjänsten och den turkiska nationen. Eller så kunde det handla om sådant som direkt eller indirekt förmodades väcka sympati och förståelse för kurdernas krav på ökad självständighet.

Sju av demonstranterna greps av polis, övriga tvingades bort. Husrannsakan gjordes hos de anhållna. Man fann och beslagtog en sammanställning av de senaste sex månadernas polisingripanden och tillslag mot journalister och medieföretag.

Sammanställningen – gjord av Turkiets två största fackföreningar för journalister, TGC och TGS – omfattade 584 väckta åtal och inledda förundersökningar. 136 av dessa föranleddes av president Erdogans anmälningar mot påstådda förolämpningar mot honom, 28 föranleddes av att journalister granskat eller förmedlat nyheter om Säkerhetstjänstens agerande.

Sammanställningen visade också på 41 fängelsedomar; två av dem gällde journalister som hade illustrerat en artikel om massakern på franska Charlie Hebdo med omslagsteckningen från detta magasins första nummer efter attentatet. Teckningen föreställande Mohammed med texten ”Je suis Charlie. Tout est pardonné” befanns utgöra ”anstiftan till hat och fiendskap”. Vidare omfattade sammanställningen 894 avskedanden, 200 person- och egendomsangrepp, 6 tidningar och 10 etermedia stängda. De stängda mediernas egendomar, fasta som lösa, konfiskerade. Dessutom hade handlingar som påträffats i lokalerna hos dessa medier förklarats som statlig egendom.

Fem månader och tolv presidentdekret senare – 10 december, dagen för de mänskliga rättigheterna – går på nytt en liten grupp kvinnor och män till fängelserna Bakirköy och Silivri. På banderollen de bär står: Journalism är inte ett brott.

Den här gången deltar inte några turkiska journalister i vandringen. De skulle omgående ha gripits. Istället är demonstranterna företrädare för internationella organisationer som Reportrar utan Gränser och Pen International. Långt innan de når respektive fängelse stoppas demonstranterna av tungt beväpnad polis. Sedan företas husrannsakan hos företrädare för journalistfacken TGC och TGS. En nyss gjord sammanställning över ingripanden mot journalister och medier påträffas och beslagtas.

Sammanställningen omfattar tiden från den 15 juli, dagen för kuppförsöket, till den 15 november och visar: ytterligare 146 fängslade journalister, ytterligare 610 väckta åtal och inledda förundersökningar, ytterligare 3 200 journalister avskedade eller uppsagda, ytterligare 330 indragna presskort, minst ett hundratal pass indragna, över 1 200 förbjudna webbsidor, ytterligare 177 medieföretag stängda, all fast och lös egendom från de stängda medieföretagen konfiskerad, alla medieföretagens handlingar – inklusive läsar/tittar/lyssnarbrev, abonnentregister och uppgifter från källor – förklarade som statlig egendom, sändningar från sex utländska TV-kanaler stoppade.

En av de utländska TV-kanaler vars sändningar stoppats, TV-newroz, är svensk och sänder från Stockholm på kurdiska och persiska. Turkiska myndigheter utövade påtryckningar på det i Sverige verksamma franska satellitbolag som distribuerade TV-Newrozs sändningar.

Reportrar utan Gränser och flera andra internationella människorättsorganisationer fördömde tilltaget. Också FN:s särskilda rapportör om yttrandefrihet och Europarådets Kommissionär för mänskliga rättigheter protesterade. Några svenska riksdagsledamöter ställde frågan vad vår regering ämnade göra mot ett så allvarligt intrång i Sveriges grundlagsfästa yttrandefrihet. Skulle regeringen kalla upp den turkiske ambassadören till UD? Vilka initiativ var regeringen beredd att ta för att säkra Newroz sändningar?

Den sistnämnda frågan var en formell skriftlig riksdagsfråga och krävde som sådan ett formellt regeringssvar. Demokratiminister Alice Bah Kuhnkes svarade på regeringens vägnar: ”…Enligt myndigheten [för press, radio och tv] är Newroz TV registrerad i Sverige och bedriver sändningsverksamhet i Europa och Asien. Hur sändningarna distribueras eller med vilka företag är inte något som framgår av myndighetens register eller som svenska myndigheter på annat sätt är involverade i. Relationer och avtal mellan medieföretag och distributörer är en fråga för närmast berörda”. ( Riksdagskammaren. 26 oktober)

Stoppet blev tillfälligt – inte tack vare Sveriges regering utan för att det franska parlamentet och en fransk domstol ställde satellitbolagets franske VD mot väggen. Tribunal de commerce de Paris fann att beslutet att stoppa sändningarna bröt mot bl.a. rätten till yttrandefriheten.

Satellitbolaget förpliktades att snarast återta distributionen av Newroz-TV, detta med hot om vite om 10 000 euro per dag.

Det som sker i Turkiet efter kuppförsöket är inget nytt. Det har pågått under många år – inte per dekret som nu, inte i dagens ohyggliga omfattning. Men det har skett och skeendena är väl dokumenterade av bland andra NGO:s, som Reportrar utan Gränser och mellanstatliga organisationer som Europarådet.

Omvärlden har vetat, länge. Ändå har man visat överseende. Kanske för att det finns ett slags okunnighet som inte kommer av bristande kännedom om verkligheten utan av- som Alva Myrdal en gång uttryckte det – en ”velad” okunskap.

Inom Reportrar utan gränser är vi djupt oroade över hur Turkiet allt mer ursinnigt slår både yttrandefriheten och människor i bojor. Likaså oroas vi över en alltmer ”velad” ovilja att säga ifrån. Vi avser nu att driva ett flertal fall inför turkiska domstolar. Samtliga fall rör journalister som är samvetsfångar, de har fängslats för sin fredliga publicistiska verksamhet eller för att de råkat arbeta för en tidning eller en eterkanal som Erdogan och hans parti ogillar.

Det är möjligt att våra chanser att lyckas är små. Men varje försök är en påminnelse om att de fängslade och förföljda har ett namn och ett ansikte, att de inte är bortglömda. Och domstolarna blir skyldiga att förklara sig. För om nu Turkiets egen grundlag (art 90) säger att internationella regler om mänskliga rättigheter ska ha företräde framför nationell lag – hur kommer det sig då att människor fängslas för sina åsikters skull, att människor kan hållas anhållna och helt isolerade utan domstolsprövning i 30 dagar, att de fängslade inte får prata med sin advokat i enrum, att människor torteras, att de fängslade – tvärt emot vad som är regel i en rättsstat – befinns skyldiga till motsatsen bevisas, att tusentals människor utan att vara brottsmisstänkta kan avskedas över en natt?

Som vi ser det gör Erdogan och hans regering sig skyldiga både till brott mot internationell rätt och till brott mot det egna landets grundlag.

Den svenska riksdagen har inte, i motsats till andra europeiska parlament som exempelvis Tysklands Förbundsdag och Frankrikes Assemblée nationale, tagit upp utvecklingen i Turkiet som en särskild diskussionsfråga. Har ämnet dryftats har det varit i samband med att en riksdagsledamot ställt en fråga. Regeringens standardsvar har då varit att hänvisa till EU: ”Det som är viktigt i detta sammanhang är att Sverige behövs för att se till att EU kan agera samlat och att vår röst verkligen är tydlig” (Utbildningsminister Gustav Fridolin på regeringens vägnar. Riksdagen 24 november).

Det är sant att Sverige har ansträngt sig för att EU ska agera samlat gentemot Turkiet och att man gjort det med ”tydlig röst”. Men då inte för att fördöma brotten mot de mänskliga rättigheterna utan för att driva på flyktingöverenskommelsen med Erdogan!

Och hur som helst, det förbluffande i regeringens svar är just fixeringen vid EU. För viktigast i det här sammanhanget är en annan och långt viktigare europeisk organisation, nämligen Europarådet.

EU är ingen mellanstatlig människorättsorganisation. Det är däremot Europarådet. EU har ingen rättslig kompetens över Turkiet. Det har däremot Europarådet. Turkiet har inga skyldigheter gentemot EU. Men det har landet däremot gentemot Europarådet. EU har inte någon domstol som uteslutande prövar brott mot mänskliga rättigheter. Men det har Europarådet.

Europarådets stadgar förpliktar Turkiet att värna rättsstatens principer, främja fri- och rättigheter och rätta sig efter bland annat rättspraxis från Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna. Att bestämmelserna i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och Europadomstolens rättspraxis ska ha företräde framför nationell lag är, som ovan sagts, stadfäst i Turkiets egen grundlag.

Det finns två sätt att driva mål inför Europadomstolen. Ett är att de drabbade själva vänder sig till Domstolen. Ett annat är att någon medlemsstat gör det. Bakom medlemsstaternas rätt att anmäla varandra för människorättsbrott ligger tanken om varje enskild stats ansvar att utforma och upprätthålla ”the public order of the free democracies of Europe”.

Det ansvaret har Sverige tagit vid tre tidigare tillfällen. En gång, tillsammans med Frankrike, Norge och Danmark, just mot Turkiet (1982). Den gången var det nära att Turkiet uteslöts ur Europarådet.

Vi menar att Erdogans Turkiet är ett land av förtryck. En rädslans republik där minsta kritik eller ifrågasättande leder till fängelse och förlust av mänskliga rättigheter. Där blotta aningen att du någon gång haft något slags ”relation eller anknytning till eller kontakt med organisationer eller strukturer eller instanser eller grupper” som är eller skulle kunna utvecklas till säkerhetsrisker gör dig till förrädare, utlämnad till fångvaktare och torterare.

Turkiet utgör idag och sedan länge antitesen till den ”public order” Europarådet ska värna. Sveriges och övriga europeiska länder har ett ansvar att anmäla Turkiet till Europadomstolen.

Källa: Ystads Allehabda